Kristianstad
Efter förstörelsen av Vä under Kalmarkriget beslutade sig Kristian IV för att staden skulle flyttas. I december 1612 lät han meddela att staden skulle flyttas, men först i maj 1614 upplystes om var den nya staden skulle anläggas. Kungen hade då bestämt att staden skulle anläggas på "det vattenomflutna Allö" i Helgeå. Platsen hade valts därför att den var lämplig ur försvarsynpunkt. Den nya staden var ämnad som ett starkt fäste, vilket kunde stärka försvarsmöjlighetern i denna del av Skåne. Den 19 maj 1614 finns en dagboksanteckning om att fästningen blivit "afstucken" och den 22 maj utfärdades fundationsbrevet för staden. I brevet förbjöds borgarna i Vä att fortsätta med handel och hantverk, och de tilläts flytta till den nya staden om de ville. Staden tilldelades land, med skog, åker, äng och fiske mm, från byarna Näsby och Nosaby. Efter att borgmästare, byfogde och råd tilldelats ämbetsjordar fördelades stadens åkerjord på 60 lotter. Särskilda privilegier tilldelades K först i mars 1622, då staden även fick sitt eget stadsvapen.
Broförbindelsen med fastlandet började uppmätas redan 1614, samtidigt som konungen anbefallde införskaffande av material till brobygget. Svårigheterna med underhållet av bron var emellertid legio och från 1624 och flera senare gånger klagades på brons förfall.
Flyttningen av Vä gick förhållandevis fort, främst därför att Vä-borna ännu var hemlösa. På grund av deras medellöshet beviljades frihet från vissa pålagor. I en förordning från juni 1615 omnämnes namnet, "Christianstad", på den nya staden för första gången. Enligt stadens tingbok och bytingsprotokoll hölls det första magistratssammanträdet i K den 23 oktober 1615.
Inga källor ger en tillförlitlig bild av K's äldsta befolkning och tillväxt. En dag i juni 1616 antogs 27 borgare. För att stimulera K's tillväxt beviljade kungen 1617 sju års skattefrihet, samtidigt som han också upphävde Åhus stadsprivilegier. Nedläggningen av Åhus var delvis betingad av att Vä-borna inte lyckades fylla alla kronans önskemål på ordentligt byggande i K. Ännu 1621 fanns dock tomma utrymmen inom dt trånga stadsområdet mellan fästningsvallarna. I en förteckning från 1622 över husägare, som skulle hålla sig med eldsläckningsdon, redovisas bare 49 personer.
Enligt dopböckerna döptes i genomsnitt 70 personer (max 89 år 1648 och min 30 år 1658) mellan 1648 och 1658. Med nativitetsprocenten 4 beräknar Enghoff folkmängden till 1750 invånare. Han anger emellertid inte om födelsetalet bara gäller stadsdelen av pastoratet. Axplock ur burskapslängder tyder på att man antog mycket växlande antal nya borgare, men att antalet ofta låg i intervallet 20-50 (min 6 max 78) vid särskilda intagningstillfällen mellan 1616 och 1634.
K's tidigaste befolkning utgjordes till stor del av tidigare borgare i Vä och Åhus, men för handlens utveckling var en mindre inflyttning av tyskar och holländare av stor betydelse. För att ytterligare stärka K's tillväxt och ekonomiska blomstring lades Sölvesborg 1654 under K som köping. 1656 utfärdades nnu en förordning i samma riktning, men nu utan kravet att S's borgare skulle hämta sina varor i K. S borgare tilläts bo kvar i S, och där idka handel till sjöss i fredstid, men förpliktades att flytta till K under krigstider. De S-bor, som ville fortsätta idka handel till sjöss, blev dock förpliktigade att avlägga borgared i K och där bygga eller köpa hus.
K gjordes till residen för kyrkoherden över staden och Araslöf socken, vilka bildade gemensamt pastorat. Skola torde ha funnits i staden redan tidigt. I det särskilda privilegiebrevet beviljades K samma marknadsterminer (S: Pauli 25/1 och Mariae Magdalenae 22/7) som tidigare innehafts av Vä respektive Åhus.
Jordbruk och hantverk var viktiga för stadens ekonomi, men handelns förutsättningar försämrades avsevärt av stadens läge. Helgeå var inte segelbar med större båtar från lastageplatsen i Åhus upp till K. Det läge som var militärstrategiskt gynnsamt innebar samtidigt ett hinder för handeln.
K's befästande var ett huvudmotiv för kronans lokalisering av staden. befästningsarbetnea kom igång omedelbart och drevs till en början ganska raskt. Så smmåningom började emellertid medlen att tryta och befästningsarbetet sktade av. När de stora uppgörelserna på 1640 och 1650-talen ägde rum var fortfarande befästningsanläggningarna i ofullkomligt skick. 1649 lämnades en rapport av fästningens bristfälliga tillstånd. Det faktum att svenskarna under kriget 1644-45 inte intog K kan inte, menar Enghoff, tillskrivas fästningens styrka. Byggnaderna och övriga anläggningar var ofärdiga eller delvis förfallna, proviant fallerade, lämpliga krutrum saknades och garnisonen var för fåtalig. Garnisonen bestod av blott 100 man och behövde därför förstärkas.
Under kriget 1657-58 var garnisonen starkare. Under förra hälften av 1657 hade 650 man samlats i fästningen. Kriget förlorades dock av danskarna och K utrymdes av danskarna vid mitten av mars 1658.
Strax efter det svenska maktövertagandet ifrågasattes K's stapelrätt till förmån för Bodekull (Karlshamn). Privilegiebekräftelsen dröjde. Förmyndarregeringen utgav 1660 en resolution som stödde stadens äldre privilegier, men överlämnade åt den blivande kungen att bekräfta eller revidera privilegierna. 1675 förklarade kungen sitt intresse av att staden fick sina privilegier konserverade, men någon stadfästelse, liknande den som utfärdats av Fredrik III, utfärdades aldrig av svensk kung. En allmän privilegiebekräftelse har att döma av en anteckning i riksregistraturet utfärdats 1676, visserligen riktad till Åbo men gällande samtliga städer, men städerna i de erövrade provinserna fick sannolikt aldrig samma typ av stadfästanden som de äldre städerna i riket.
Omedelbart efter maktövertagandet bildades ett generalguvernement över Skåne, Halland och Blekinge, med underordnade landshövdingar över Halland och Kristianstad/Blekinge, samt slotts- och länshövdingar i Hälsingborg och Landskrona. 1675 skiljdes Bleinge från K län och 1680 från generalguvernementet. Generalguvernementet utvidgades i stället med Bohus län och Göteborg. 1693 avdelades Skåne som ett eget guvernement. K's förste landshövding, Håkan Nilsson Skytte, tillsattes redan 1658. Efter 1680 upphörde landshövdingstillsättnigarna i K. År 1719 blev K residensstad, då alla generalguvernement och guvernement upphävdes, och "landtregeringen" lades under landshövdingar. Till en början ingick även städerna Helsingborg och Landskrona i länet. det faktum att K blev residensstad tolkas av Enghoff som ett uttryck för stadens större betydelse.
Sölvesborg fråntogs, efter påtryckningar från K 1660 rätten till utrikesseglats och utrikeshandel, och skånska kommissionen gav 1662 K rätten att driva handel på torget i S. 1664 lades S's kämnärsrätt under rådstufvurätten i K. Även andra administrativa åtgärder fastställde S's underordnade ställning. Dessa stadganden upprepade ofta, vilket tyder på vissa svårigheter att driva igenom dem, och år 1680, när Blekinge avskiljdes från det skånska guvernementet, upphörde också S's beroende av K.
Handel och hantverk hade inga blomstringstider fram till frihetstiden, även om enstaka köpmän, en del av utländsk härkomst, var initiativrika. Under 1710-talet började tom vissa industriella anläggningar att komma till stånd. Situationen i staden var trots detta dålig enligt K's representanter vid 1719 års riksdag. Husplatserna var ej över 200, vara en tredjedel innehades av militära eller civila kronotjänare. Många tomter var dessutom öde. Det kontribuerande borgerskapet översteg inte mycket 100 personer. Förbindelsen med Åhus var dålig oh i Åhus hade på två år inga utländska skepp synts till. Utländska varor hade hämtats ladvägen från Göteborg. Trots den dystra skildringen ålades K en högre kontribution än de andra skånska städerna, undantagandes Malmö.
Enghoff refererar mantalet i en sk "kopfskatten" som ökade från 428 år 1669 till 459 år 1684. 1691 hade "motsvarande siffror" stigit till 788, 1702 till 852 och 1716 till 967. Mina siffror ser helt annorlunda ut. Mantalet ligger omkring 1660 mellan 513 och 542. 1711 har det ökat till 664, men hushållsantalet ökade mycket mindre, från ca 210 till 220. Mina excerperingar av borgarematriklar tyder också på en nedgång i nyrekryteringen av borgare från 1700-talets början. Enghoff visar också en tendens till harmoniserad tolkning av sina födelse- och dödstal, när han inte vill se en tydlig tillbakagång. Det genomsnittliga födelsetalet har faktiskt en successivt fallande tendens från 1670-80-talens nivå över 45 födda p år till 1710-talets 38 födda p år.
Kristianstads fästning bibehölls, efter viss vacklan, även efter det svenska maktövertagandet. Under 1670.talets krig mot danskarna kom K's fästning att spela en militär roll. 1676 intogs staden och fästningen av danskarna och plundrades. Påfrestningarna blev stora på staden. En garnison på 2700 man krympte till svenskarnas återeröring 1678, genom sjukdomar och dålig föda, ner till 1000 man. K erövrades på nytt år 1710.
K's fästning bibehölls under 1700-talet och byggdes ut en del, men var vid 1800-talets början fortfarande i dåligt försvarsdugligt skick.
Frihetstiden innebar en emancipationsperiod för borgarståndet jämfört med 1600-talet. Handel och hantverk fortgick. Mnufakturer började spela en större roll, och sjöfarten växte fram till 170-talets mitt för att sedan gå in i en stagnationsperiod. För år 1784 rapporterar magistraten "folknumrären" till 3000 personer, varav 715 minderåreiga och 323 överåriga.