Förhistoria och medeltid
Vä låg 7 km sydväst om det som senare skulle bli Kristianstad på övergången mellan Kristianstadslätten och högre belägen terräng. Staden låg i anslutning till Helgeås vattensystem med Araslövssjön och Hammarsjön. Området var tidvis ett översvämningsområde. Rikt fornlämningsområde - fynd från stenålder och framåt. Teori har nyligen framlagts om tidig handel och varuutbyte i området. En trolig tolkning av ortnamnet pekar på kultfunktioner. Den förhistoriska, arkeologiskt belagda bebyggelsen (på 1940-talet) går tillbaka till "sen romersk järnålder och tidig folkvandringstid samt dessutom sen vikingatid och tidig medeltid".
Kyrkbäcken upp till Vä var sannolikt inte segelbar på medeltiden. Borgarna fick 1503 tillåtelse att driva handel i andra skånska köpstäder med motiveringen att det inte gick att segla till Vä. Arkeologiska indikationer tyder på jordförstöring och sandflykt i trakten under medeltiden. Under stadstiden var Vä huvudort i Gärds härad. Kung Valdemars jordebok visar att Vä hade en särställning i häradet vid 1200-talets början.
Skriftliga uppgifter om staden Vä uppträder först på 1200-talet. Privilegiebrev finns bevarade från århundradets mitt, men staden räknas inte upp i köpstadslistan i Kung Valdemars Jordebok (1231). Staden omnämns i stället i kungalevslistan (kronogodset) och i stadgandena om häradsavgifter. "Att Vä här nämns separat talar för att orten intog en ekonomisk, administrativ eller annan särställning inom häradet." Ett privilegiebrev från 1230-40-talen (?) visar att kvarnhantering förekom i Vä vid den tiden. Den medeltida Mariakyrkan och ett premonstratenserkloster går tillbaka till 1100-talet.
"Vä torde vara en av de medeltidsstäder i Norden som har den längsta bebyggelsetraditionen på en och samma plats. Därmed inte sagt att det finns en kontinuitet och ett bevisat sammanhang mellan bebyggelsehistoriens olika faser."
Bebyggelsefaser:
- Romersk järnålder och folkvandringstid
- Yngre järnålder
- Äldre medeltid, Mariakyrkans äldsta tid
- Stadstid, f o m 1200-talet
Ingen påvisbar platskontinuitet mellan vikingatid och medeltid, men troligen en kontinuitet via koncentration av kungligt jordinnehav. Kungliga intressen är framträdande även när staden kan skriftligt och arekologiskt beläggas fr o m 1200-talet. Förf påstår att "stadsbildningen haft en feodal kärna." Staden var under medeltiden ofta förlänad till bl a släkterna Trolle och Hvitfeldt.
Vä har av allt att döma varit ett centrum för närhandel med spannmål, skogsprodukter och hantverksartiklar. Dåliga förbindelser med havet försvårade fjärrhandeln. Ortens "utveckling till stad" har "varit grundad på en anknytning till jordbruksnäringarna i kombination med ett från början dominerande kungligt inflytande." Köpingorterna Elleköpinge och Gärds Köpinge har sådana lägen (några få km från kusten intill segelbara leder) att de kan ha fungerat som centralorter för handelsutbyte på 1100-talet. När staden Åhus växer fram, samtidigt med Vä, flyttas fjärrhandelsfunktionen till denna stad i stället.
Den sista stadstiden (1500-tal till 1612)
Staden var av allt att döma livskraftig även under senmedeltiden. Byggnadsarbeten (S:t Gertruds kapell och Helgeandshus) tyder på detta. Den för staden tydligen viktiga kvarnhanteringen belyses genom dokument från 1500-talet. Bl a hade staden då ett kvarnhjul i sitt sigill. Kvarnhanteringen i Vä tyder på att staden hade "en väsentlig ekonomisk bas" i den omgivande bygdens spannmålsproduktion. "Från topografisk synpunkt har Vä haft samma förutsättningar som flera andra tidigmedeltida städer eller stadsliknande samhällen med inlandsläge: anknytning till en spannmålsproducerande bygd och läge intill kvarnström".
Trots krigshärjningar (1452, 1508, 1569, 1612) hade Vä sannolikt "ett uppsving" under 1500-talet. En arkeologiskt belagd viss bebyggelseexpansion kan förläggas till slutet av stadstiden. Kronopolitiken var gynnsam för staden. Bl a fick borgarna tillgång till fri hamn vid Landön och medgivande om skattebefrielse och marknad. Vid slutet av stadstiden torde Vä ha uppnått "ett visst välstånd". Staden betalade mer i Penningskatt 1611 än både Lund och Helsingborg. Ca 150 fastigheter fanns och invånarantalet beräknas till "bortåt 1000 personer". En förteckning och taxering upprättades som en förberedelse för stadens flyttande till Kristianstad. I denna förtecknas 131 murade källare. Bland borgarna dominerade köpmännen. Viktigaste handelsvaror var spannmål och skogsprodukter. Guld- och silversmide har tradition i Vä.
Gustaf II Adolf brände Vä under en räd 1612. Borgarna uppmanades därefter att flytta över till den 1614 grundade nya staden, Kristianstad. Efter flyttning blev Vä en landsby, om än med ganska ansenlig bebyggelse.